Men jag ska förtälja att likt livet, är ungdomen förgänglig. När du minst anar det rycks ungdomens matta hastigt under dina fötter och du landar på din alltmer förslappade och ospänstiga rumpa och får ryggskott.
Och sen går det utför utan pardon. Men hörni jag är inte bitter. Jag har ju kommit så mycket längre i livet och med mig själv än alla människor som vi träffar här (läs: på sorbonne) som precis utexaminerats från... gymnasiet!
När vi i ett gäng på sex (varav fyra hette Caroline) häromkvällen begav oss till den sympatiska "La perle" hade tre just gått ut gymnasiet. En av carolinerna var dessutom 89:a. Hon hade börjat ett år för tidigt. Den enda förutom mig och S som kommit ur puberteten berättade den mest vämjeliga historia om hur hennes pojkvän hade gått ner på knä och friat på utsiktsplatsen i Eiffeltornet. Bara historien fick det att vända sig i magen på mig. Att hon dessutom var en blinkare, ni vet som blinkar så mycket att den stängda ögontiden är längre än den öppna, det var bara the cherry on the top.
Men det som framförallt oroade mig dessa oskuldsfulla tjejer var deras inställning till andra människor. Exempelvis så bad de om ursäkt var gång de var på väg att yttra något som kunde uppfattas som dömande gentemot andra människor. Hur hade de tänkt sig att vi skulle kunna mötas och bonda om vi inte kan förenas i förakt för andra?
Det hela resulterade givetvis i att pensionärerna Odén och Thögersen ivrigt raljerande och sarkastiska gick därifrån. Sökandet efter fellow cyniker fortskrider jämte jakten på mig själv.
Igår jobbade jag inte och vi var i svenska kyrkan. Drack bryggkaffe och läste DN. Träffade ännu fler svenska 19-åringar varav en skulle jobba på Indiana Café. Således förmodligen min nya kollega. Borde kanske lagt på charmen lite, men jag orkar inte när folk är så totalt orappa. Tror hon kom från Småland dessutom.
Nu ska vi catcha upp "veckan som gått" i idol denna bakfulla lördagsmorgon. Vi ses igen vänner.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar