Veni, vidi, slav.
Jag har jobbat två dagar på Indiana. Det är ett charmigt ställe vill jag lova.
I köket jobbar män med icke-franskt ursprung. I baren jobbar franska yngre killar. Och sen kommer den här gruppen dit jag tydligen tvingas räkna mig själv, nämligen servitriserna som just nu kommer antingen från Ryssland eller Sverige. Någon enstaka brasilianska. Men vi får inte förtroendet att sköta oss själva utan blir konstant övervakade av (behöver jag säga den manlige) chefen.
Bedårande liten tillställning. Jag hade dock tänkt att alla tjejer likt mig skulle reagera på 1800-talsvibbarna. Men nej. (I och för sig har kanske Ryssland inte välkomnats in i 2000-talet ändå). Tvärtom. Om chefen inte är där agerar någon i hans harem som hans ställföreträdare och det känns ju lite småskevt sådär. Lite kuriosa om mina dagar från och med nu är att man jobbar åtta timmar utan rast alltid. Igår åt jag inte på tolv timmar. Och det allra mest spektakulära är att begreppet uppmuntran inte existerar. Jag må vara en femåring, men när jag sliter behöver jag en liten klapp på axeln ibland. Men allt jag hör är enkom av negativ natur. Och på ett språk jag börjar förstå alldeles för väl för att inte missa inpassningarna.
Och allt jag vill är att slänga brickan i marken och skrika JAG ÄR AKADEMIKER!
Memo: slå upp vad akademiker heter.
Ja, inte trodde jag att jag skulle flytta till Paris och bli slav. Men planen som etablerades igår är att stå ut en vecka. Torsdag, fredag och lördag jobbar jag dessutom 18-03. Cynismen börjar släppa nu. Heja heja,
Okej. Någonting mer muntert. Hm. Ja, jag har köpt en digitalkamera. Det känns bra.
Det där var det gladaste jag kunde klämma ur mig, så ni får hålla till godo med tills nästa gång. Nästa liv kanske.
Kärlek
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar