Det är inte lätt det här att ha en blogg. Jag brukar inte vara den som är den, men folk nuförtiden har ju så mycket åsikter. Hur ofta skriva inlägg? Anpassa efter webbnördarna eller analfabeterna? Helt plötsligt har jag blivit om möjligt än mer självmedveten dessutom. Jag och Magnus turas om att fälla kommentaren: shit, det där är bloggmaterial.
Det känns olustigt. Helt plötsligt börjar jag förstå människor jag inte alls vill förstå, typ Alex Schulman eller Ebba von Sydow. Bloggens essens är ju öppenheten. Det är vidrigt. Varför kan människor inte bara samexistera utan att känna varandra?
On that note. För att fläka ut mitt liv en smula så har jag mer och mer börjat tro på att man kan ta seden dit man kommer. Eller nja, fullt så generell är nog inte tesen, men i vart fall verkar man kunna ta Carro dit hon kommer. Jag har nämligen lokaliserat quinoabiffar, pinjenötshoummous och sojayoghurt (yofu för den avancerade skolan).
Har gjort några tappra försök att springa och kompensera för vin- och cigarettexcesserna. Det är dock inte helt oproblematiskt. Trottoarerna är fulla med folk och fransoserna väjer inte för den springande blondinen konstigt nog. Grönområden är heller inte riktigt deras kopp te. Tog mig förvisso till luxemburgparken imorse, men med femtielva stopp vid övergångsställena.
Meningen är ju att jag ska springa av mig agressionerna och avlasta Magnus, men vid varenda övergångsställe ångrar jag att jag inte tog med mig min luger, så att säga. Men det nya svarta är i och för sig att tänka: vad hade Caroline Klüft gjort? Det gjorde jag och tankemodifikationen resulterade i att jag blev den där svensken som stod och hoppade vid övergångsställena. Ja, det är tur att man inte ser sig själv objektivt som jag brukar säga. Det hade nog varit smärtsamt.
Däremot fick jag skratta gott under motionsrundan när några japanskor blev bajsade på. Och till skillnad från när andra nationaliteter blir bajsade på så börjar de ju varken svära eller skrika. Däremot tog de sig för munnen och såg minst sagt indignerade ut. Classic japaner.
Men sammantaget börjar jag växa i marais-skorna. En fin blandning av koscher och regnbåge. Ja, sött och salt som man säger i Sverige, så att ni ska förstå. Jag skriver ju för pöbeln. Däremot har vi ännu ingen fungerande musikanordning. Vi har dock åtminstone planer på att ta oss till lämplig marknad. Man får kanske sätta på sig burkan om man inte vill bli antastad, men vad gör man inte för ett klipp.
Till nästa gång,
-cajan
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar