Jag var ju som bekant i Stockholm över helgen. Och Stockholm levererade traditionsenligt en överdos av dramatik. Jag vill därför påstå att min hemstad var tämligen oförändrad. Närmast stagnerad, om man nu kan likna drama vid indifferens.
Efter en relativt smärtfri resa - först från Stockholm till flygplatsen gud glömde, Düsseldorf, och därifrån vidare till min slutdestination Lyon - sitter jag nu på flygbussen på väg mot Place Carnot. Downtown Lyon. Mitt hem.
All form av resande försätter mig i reflektionsmode, och min hjärna processar nu strävsamt helgens framgångar och fadäser. Bäst var helt klart hur C grät som ett spädbarn av eufori när jag dök upp på hennes jobb i fredags. Eller, nu kryddar jag. Men hon blev i vart fall tårögd så det förslog.
Sämst var när jag insåg att jag fortfarande var upp över öronen förälskad i en av mina bästa vänner. Han läser som tur är inte bloggar, annat än om någon har recenserat hans bands nya skiva. Därför tänker jag bjuda på ett par rader om denna intima dramatik. Jag har ju av rena stolthetsskäl förnekat dessa känsloyttringar i säkert ett halvårs tid nu. Sådär som man gör, ni vet. Jag menar, man är ju inte mer än skilsmässobarn med tillitskomplex och rädsla för rejection. Nåväl, jag förklarade för mannen på klassiskt Carro-manér - med alldeles för formell terminologi och i ett rasande tempo - att jag befann mig i en prekär situation av känslor riktade mot honom. Han sa att han inte visste vad han skulle säga.
Alla kvinnors dröm, en man som ”inte vet vad han ska säga”. Det är väl i och för sig bättre än ”du är ful och tjock och motbjudande”. Men fortfarande. Jag kan inte gosa med ”jag vet inte vad jag ska säga”. Vakna upp, koka kaffe och bråka om vilken del av tidningen jag vill läsa med ”jag vet inte vad jag ska säga”.
Nu är jag tillbaka i Lyon och hoppas att någon här vet vad den ska säga.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar