den om macaroner och livet

Jag vet inte hur många gånger jag har sagt det här. Förmodligen så många att det vilar ett täcke av Peter och vargen över mina utspel. Men jag tror mig äntligen ha forslat teorin om hur jag aldrig varit ämnad att bli jurist till en mer praktisk realitet. Jag är ju för guds skull 80-talist - generationen som har självförverkligandet inställt på autopilot - och jag är helt övertygad om att det enda jag skulle kunna göra med någon som helst övertygelse är att sjunga på en mörk jazzklubb i en obskyr källare i Frankrike. På dagarna kan jag skriva kriminalromaner eller tantsnusk, vad som nu säljer så att jag kan ägna kvällar och nätter åt det röda vinet, de raspiga tonerna och de gamla 30-talsmikrofonerna. Det vet jag sedan igår.
Idag äter jag födelsedagspresentsmacaronerna från Lyons bästa bageri och kontemplerar detta.