den om ny kutym och la belle vie

Vi har nått ett slags konsensus, jag och jazzklubbsägarna i Lyon. Jag sjunger, och i motprestation erhåller jag rödvin. Det är det nya "spela på dörren", alltså att "spela på vinet". Om det inte vore så att jag var vansinnigt taggad på att läsa genusvetenskap i vår så skulle jag stanna här. Gå ner till Hot Club eller Le Baryton varje kväll, kindpussas med ägarna, bartendrarna och stammisarna. Jag skulle aldrig behöva sälja in ett nytt, ballt koncept, eller bygga upp något jävla personligt varumärke. Jag skulle slippa allt vad facebookevents och hipsters heter. Kanske, kanske, kanske vara lycklig en stund.

Men innan man sjunger måste man äta.


Man kan t.ex. beställa en gryta med musslor.


Och därefter äta dessert med extra allt, som det heter. Vi pratar alltså, glass med kryddebröd, chokladsås, honung och vaniljmousse.


Jag valde double café crème och blev glatt överraskad när liten kaka och liten tryffel dök upp på brickan också.


På Le Baryton spelade ett alldeles enastående band. Jag frågade vid något tillfälle vad de kallade sig. Den snygge sångaren svarade och jag fick det förklarat att det var ett anagram av någon sort. Men anagram på franska är lite överkurs, och jag ville inte verka dum inför min nya crush, så jag vet ännu inte vad de heter.


Saxofonisten hette i alla fall Romain och var hysteriskt skicklig. Jag har hans nummer. Sweet.


Jag hade lagt stämmor för mig själv medan de spelade, på mitt lilla autistiska vis, och det hade en fransyska framför berättat för sångaren. Han kom sedermera fram till mig i pausen och frågade om jag ville sjunga. Jag bangade ju, eh, INTE.