Så. Det här var intressant kväll.
Jag konfronterade två personer om två vitt skilda saker. Det ena är helt ointressant ur allmänt perspektiv, men desto mer intressant ur genusperspektiv. En vän till mig här nere har legat med x antal kvinnor som i sin tur kommit till mig och undrat varför han sedermera ignorerat dem. Sex är sex och det vet ju alla, i synnerhet om man är född åttifem och leker erasmusstudent utan strings. Men man kan fortfarande ifrågasätta hur genomtänkt själva undvikandet är, enligt min mening. Jag känner inte mannen i fråga tillräckligt bra för att svara på vad som händer innanför hjärnbarken, men som det skilsmässobarn jag är så har jag försökt att medla. Det har gått sådär och idag pratade jag med snubben och sa att han väl borde, ja, jag vet inte, tänka kanske? Han svarade genom att bli fly förbannad på... mig. MIG. Don't shoot the messenger, för i helvete.
Nåväl, det är egentligen inte alls därför jag är i miserabel form just nu. Nej. Efter att den ovannämnda episoden utspelat sig så gick jag fram till mannen, till vilken jag skickat det berömda smset, och frågade rakt på sak; ja eller nej. Som bara jag kan ni vet. Han sa nej, jag sa okej. Gick ut. Grät en skvätt, omhållen bland de finaste personerna man kan föreställa sig, sen gick jag in igen och löste mina problem som en vuxen människa. Ergo; genom att blir fullkomligt jävla shitfaced.
Där är jag nu och känner att jag är den äckligaste och mest motbjudande människa som någonsin levat. Det faktum att jag behöver en man för att definiera mig går emot allt jag står för, men det kan inte hjälpas. Jag är en människa. Inte mer än så.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar