den om matlaget och i synnerhet vindruvorna

En annan sak à propos gårdagens allahelgonafirande var att jag nästan omedelbart möttes av ett påhopp så fort jag klivit in i tamburen. Det var P som ville ställa mig mot väggen angående en händelse som inträffade tidigare i veckan, vilken han fått höra om skvallerledes.

I tisdags när vi hade matlag i F:s nyombyggda kök så åt vi vindruvor till efterrätt, efter en storslagen varmrättsinsats av J. Jag kan dock inte för mitt liv förstå hur man kan äta vindruvor med kärnor i. Inte för att göra en neurotisk Seinfeld av problemet, men det går ju faktiskt inte att undvika kärnorna och de förstör hela druvupplevelsen. Antingen äter man halva druvan, ägnar några minuter åt att med tänderna plocka upp och spotta ut kärnorna, för att sedan äta resten av druvan, eller så stoppar man in hela i munnen och för att inte råka tugga på de beska kärnorna får man aldrig bita ihop käken helt. Vilket sålunda är oerhört otillfredsställande. Då avstår jag hellre.

I det här fallet lyckades jag dock övertala F att kärna ur mina druvor innan jag åt dem. Det var himla sympatiskt av honom, men J måste ha tyckt att jag ansåg mig vara "för fin" för vindruvsätande. Den uppfattningen tycktes i alla fall P ha när han häcklade mig för det igår.

Jag vill alltså med detta bara konstatera att jag gör mina prioriteringar när det gäller vindruvor och ber er att inte lägga er i det.








Såhär serverades sålunda mina druvor. Tack, F. Du är min bästa person.