Först och främst kanske jag borde förklara bakgrunden, så att ni verkligen förstår hur förödmjukande själva ramlandet faktiskt var. Det är nämligen så att jag vid två tillfällen idkat ni-vet med en man vars främsta attraktion är att hans hår luktar som en blandning mellan hallonpaj och pionbuske. Tyvärr är han lätt utvecklingsstörd i så måtto att han inte tycker att det är nödvändigt att hälsa på mig förutom vid de tillfällen det blivit åka av. Jag, å min sida, slightly less utvecklingsstörd anser att man binder sig till ett hej-hur-är-läget nästa gång man ses om man går hem ihopa. Av de personer som varit föremål för intercourse med mig de senaste åren skulle jag hälsa på samtliga. Förutom möjligen den där killen från i vintras som jag inte visste namnet på. Men mest av rädsla för att det faktumet skulle uppdagas.
Anyhoo. Anledningen till min crush på mannen i fråga är dels att han, när han väl hälsar (m.m.), är himla great och verkar lagom neurotisk. Plus håret förstås. Nu träffar jag honom i la vie nocturne här i Stockholm flera gånger i veckan och ger honom alltså möjlighet att vägra hälsa på mig tämligen ofta. När jag träffade honom den där ödesmättade kvällen gjorde jag hur som helst min vanliga hej-hur-är-läget. Han svarade att det var bra OCH frågade faktiskt tillbaka hur läget var med mig. Tillbakakaka - catching! Jag hälsade sedan på kvinnan bredvid honom, som jag förutsatte var kvällens target, och hon var utomordentligt trevlig. Komplimenterade min klänning och allt. All good.
Lite senare samma kväll började jag argumentera med en annan lätt retarderad man som inte förstod vitsen med jämställdhetspolitik. I rent ursinne kände jag att det var dags att gå innan jag vräkte verbal galla över honom. Så jag gick. På väg ner för trappan utanför Kåken som leder ner till Kungsgatan gick min crush-person och (mycket riktigt) kvinnan jag hälsat på tidigare hand i hand. De såg fina ut och han böjde sig in och pussade henne någonstans i nackhöjd. Inga konstigheter.
Ungefär där hade man ju kunnat tänka sig att jag försökte göra så lite väsen av mig som möjligt. Men nej. Medan de stod i vänta-på-taxi-liplock promenerade jag, aningen överförfriskad, i mina heels nerför trappan. Jag trodde att jag tagit det sista trappsteget - men nej - det var visst ett till. Jag föll. Förmodligen med ett läte och ett uppskrapat knä som följd. Ungefär tre meter från paret.
Liksom Bridget Jones svor jag för mig själv, även om jag kanske inte sa "bugger". Sedan följde tunnelseende mot ledig taxi. Och så slutade den topp 5 mest förödmjukande kvällen i mitt liv. Vem vill göra en film om det här?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar