Jag brukar i mångt och mycket bespara er detaljer om mitt kärleksliv, men den här gången har ett helt vanligt helg-encounter fått en märklig vändning och jag är nu totalt freakad. Följaktligen kommer jag berättade historian med förhoppning om att ni ska säga; äsch, det är väl inte så farligt.
Såhär. I lördags var jag och J på Kåken. J, som ju har en relation av parslag till den gode F, är ju precis som alla andra icke-singlar fullständigt orädd. Därför fick hon snabbt rollen som min wingman, eller wingwoman, kanske jag ska säga. Det gick till ungefär på så vis att hon introducerade sig själv för personer vi tittat på, på ett mer eller mindre smidigt sätt. Och sen lämnades konversationsmomentet över till mig.
I kvällens utbud ingick en väldigt, väldigt lång man som jag sedermera kom att dansa lite horizontal tango med, om man säger. Dagen efter gav jag honom den traditionsenliga Stockholmskramen - dvs. den stela enarmskramen - och sa hejdå utan att reflektera över situationen något särskilt. Men när jag sedan pratade med J om den långe mannen insåg jag att han ju faktiskt var en utomordentlig person och hon anmärkte på dagen-efter-kramen och tyckte jag gjort en smärre blunder som inte bett om nummer. Eller i vart fall ett efternamn.
Hon hade ju rätt liksom. Det var dumt. Den långe mannen var ju för tusan toppen. Men med hänsyn till det stora informationshålet så kunde jag ju omöjligt få tag i honom. Tills dess J idag kom på att vi kunde ringa till hans jobb - som vi av någon anledning kände till vad det hette - och fråga. J ringde. Jag skulle aldrig ha vågat. MEN. Nu kommer den obehagliga biten. Hon utgav sig för att vara jag när hon pratade med sekreteraren på hans jobb. Och sa att hon (alltså jag) behövde få tag i honom, för att han "glömt något" hos mig. Följaktligen lämnade hon mitt nummer, sa att hon hette Caroline och bad honom ringa upp.
Så. Om människan nu ringer, hur i helvetet ska jag förklara det här utan att framstå som historiens mest vansinniga, överneurotiska och creepy människa? Gah. Eller är det precis det jag är? Gud. Kan inte såna här saker bara sluta hända mig?!
Ungefär såhär loco kommer den långe mannen tycka att jag är.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar