Raringar, don't hate on Odén. Och om ni gör det, gör det företrädesvis konstruktivt.
Anyhoo. För att undvika att etablera uthängandet av andra, tänkte jag bjuda på något alldeles för personligt om mig själv istället. Kalla det kompensation eller vad du vill. Dagens tema behandlar hur som helst det faktum att mitt självförakt står mig upp i halsen, och därför så finns det inget behov whatsoever för någon annan att uttrycka sitt hat inför mig. Tro mig, bara det hat som cirkulerar i den här kroppen, för den här kroppen och människan, skulle - omsatt i mat - kunna nära ett helt kompani med alpinskidåkare i ett år.
Om man nu vänder på saken för ett ögonblick, så kan jag givetvis se det pragmatiska i att emellanåt avsky varenda centimeter av sitt väsen. Självförakt, självkritik och skam måste vara det starkaste av naturliga bränslen som finns. Jag skulle vara så fullkomligt oraffinerad och trubbig om jag inte förkovrade mig med draghjälp av självkritiken och perceptionen om otillräcklighet. Men jag vet å andra sidan inte hur den postmodernistiska, poststrukturalistiska, ateistiska och feministiska människan förväntas kunna balansera det godartade självföraktet med det förgörande självföraktet. Den totala destruktivitet som leder en rakt ner i döden.
Okej. Nu kan den som vill gotta sig en stund åt den nakna sanningen. Nästa gång blir det recept, musiktips och dagens outfit. Eller nåt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar