Det senaste dygnet har jag gått en liten promenad down memory lane och sedermera (såklart) lyssnat ohämmat och ogenerat på guilty pleasure-musik. Och trots att ingenting är som det var för ett år sedan, trots att jag är så mycket bättre än förut, trots allt jävla skimmer som omger de enastående personerna som jag ackumulerat i min omedelbara närhet, så riktigt sticker det i armarna och halsen av den totala solituden som av någon anledning har come a-knockin'.
Men min vapendragare och ständiga sångkomplex, Billie, fattar grejen helt och hållet. Inga konstigheter.
http://www.youtube.com/v/jrMp3URM1JI&hl=sv_SE&fs=1&color1=0x3a3a3a&color2=0x999999
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar