Har ni läst Alex Schulmans pappablogg? Till en början läste jag med visst motstånd, men började mojna efter bara något inlägg. Det är något i hans nyvunna ömhet som retar mina känslonerver. Ja, så till den grad att jag ömsom skrattar, ömsom gråter.
Idag invigde jag mikrovågsugnen som jag inte vågat närma mig en enda gång sen jag kom till Lyon. Jag treatade mig själv till en kopp mikrat näskaffe, eftersom jag inte är i skick att ta mig ut och köpa café crème. Detta näskaffe tänkte jag skulle passa utmärkt till pappabloggen. Vad härligt det kan vara att vara sjuk ibland, tänkte jag och var nöjd.
Och det var det också en lång stund. Bland annat fick jag skratta högt i min ensamhet till den här konversationen mellan far och dotter, bara för att sedan bli på gruvligt dåligt humör av det här utspelet. Schulmans inlägg i sig uppfattar jag som gravt onödigt och enfaldigt, men å andra sidan välformulerat och relevant. Däremot uppmanar jag er att läsa kommentarerna, 132 stycken närmare bestämt, om varför "femenism är något negaivt". Med några få undantag så tror Schulmans agiterade läsare att feminism stavas "femenism" och att jämlikhet stavas "jämnlikhet", samt att båda fenomenen är något slags hot mot samhället.
Och återigen, men av helt andra anledningar, ömsom skrattar jag, ömsom gråter jag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar