den om att vara lost in francelation

Denna förmiddag har jag läst om Patrick Swayzes frånfälle, glatts åt Jens Stoltenberg och lyssnat på Språket i P1. Åh svenska, ljuva svenska. Vad fullständigt genomhärligt det är att behärska ett språk. För bara en liten stund struntar jag i att jag borde värna min franska integration och anamma franska tradtioner. Trotsigt äter jag knäckebröd med avokado och kokt ägg. Precis som jag gör hemma. Och jag dricker grönt te som jag tagit med mig från Sverige.

När man inte till fullo behärskar ett språk får man nämligen räkna med onödiga utgifter, har det visat sig. Häromdagen var jag inne i en underklädesbutik i Part-Dieu. Jag hade inte ett tydligt stipulerat mål med min visit där, men det hade däremot butiksbiträdet. Efter trettio sekunder av ändamålslöst tittande kom butiksbiträdet fram till mig och frågade vilken storlek jag sökte. Jag förstod då att hon syftade på den vita kreation jag stod framför. Tafatt försökte jag förklara vilken storlek jag hade, dels med beaktande av att den europeiska storleken 80 i Frankrike heter 95, och dels att det är svårt att klämma fram talet 95 över huvud taget (quatre vingt quinze: 4x20+15).

Jag hann inte reflektera mer än så innan hon drog fram en BH som hon tyckte skulle passa mig. Till min förskräckelse klädde hon sedan på mig denna BH utanpå mina andra kläder. Jag såg mig skärrad omkring efter ett provrum, men något sådant fanns inte i den lilla butiken. Och innan jag hunnit återhämta mig hade hon slagit in BH:n - och dessutom ett par matchande trosor - i kassan och bad mig om 30 euro. Jag frågade tafatt om jag kunde få byta varorna i den händelse de inte passade. Det gick tydligen bra. Chockad gick jag ut ut butiken med dessa smaklösa items.



När jag kom hem prövade jag ensembeln. BH:n fick mina bröst att se ut som två fotbollar som placerats på min bringa, och trosorna var genomskinliga så att inte ens en liten del av röven lämnades åt fantasin.

Jag gick tillbaka. Butiksbiträdet kände igen mig omedelbart. Jag förklarade stapplande att "ca marche pas", dvs att det här funkade inte. Hon sa åt mig att titta efter något annat i butiken, och jag hittade många fina varianter, men ingen i min abnorma kupstorlek. Butiksbiträdet hjälpte till men tog till slut fram mitt enda alternativ; en precis likadan BH, fast röd och en omkretsenhet mindre. När hon återigen gjorde sin grej med att klä på mig BH:n utanpå kläderna gav jag upp och insåg att jag aldrig skulle återse de där 30 eurona.

Nu sitter jag hemma i min soffa och de röda horunderkläderna ligger placerade på köksbordet. Jag vet helt enkelt inte hur jag ska bete mig med dem.



Likt mina fellow jurstuds i Singapore gläds jag dock åt det lilla; i det här fallet att påsen i alla fall var fin. Jag har placerat den i fönstret som om den skulle vara en del av inredningen.