den om en stor rövsmärta

Jag har aldrig haft hemorrojder, men jag misstänker att det känns likvärdigt den smärta de kommande månadernas skolgång kommer att vara i min röv. Idag var min första dag på universitetet som visade sig vara både stort, svettigt och skrämmande. Skrämmande dels för att alla lärare understryker vikten av korrekt franska i tal och skrift vad gäller samtliga juridikstudenter, och dels för att administrationen av min skolgång är helt och hållet AWOL. Eftersom jag har kroniskt oflyt kan man tycka att jag borde anteciperat krångel, men jag trodde att mitt krångelkarma skulle ha hjälpts upp av att jag fick betala 2000 kronor i övervikt på flyget hit. Det visade sig dessvärre att jag över huvud taget inte var inskriven på universitetet, vilket - trots många mail - inte är något som de verkar vara intresserade av att lösa på Relations Internationales.

Nåväl. Jag är fast besluten att anta en Amina-approach till det hela, dvs. att lita på att allting löser sig. Utöver de administrativa missödena har jag ändock haft en bra dag. Trots att jag är en smärre katastrof på att tala franska har jag insett att jag förstår tämligen väl. Såväl introduktionsföreläsningen som fransklektionen och orienteringen gick utmärkt att förstå. Så go mig.

Universitetsmiljön är allt som Stockholms universitet inte är, och jag har all ambition att lägga upp bilder på hur jag går omkring där och ser ball ut. Men idag ville jag mest se ut som att jag passade in, och ville således inte ta fram kameran. Istället bedrev jag en ganska tajt bizniz med smygfotande från mobilkamera.


En yttepytteliten del av ett stort universitet.


Innan första lektionen drack jag café crème på ett av studentkaféerna och skrev att-göra-listor.


Schema för orienteringsveckorna, där även lördagar innebär skola kl 9, hör och häpna.


På vägen hem köpte jag alla de ovanstående sakerna i en välsorterad butik vid skolan, och hade därför ingen lust att släpa sakerna de 45 minuterna det tar att promenera hem - därmed en första metroresa.

Jag läser för övrigt på DN.se numer, vilket inte alls är min cupa, men det är vad som finns att tillgå. Och P1 på morgnarna såklart. Jag gör mig inte av med vanor särskilt lätt, som vi alla vet. Men det är därför ni älskar mig etc. Hur som helst så hoppas jag att om det händer något extraordinärt så kanske ni kan ge mig någon form av memo?