den om amorösa times

Skolan lämnar inte mycket utrymme för något annat alls har det visat sig, förutom möjligen att studera den franska TV-guiden. Mina dubbade favoriter hittills är Grease, i synnerhet när "You're the one that I want" översattes utan pardon till "C'est toi que je veux", samt Tu crois que tu peux danser, dvs. So you think you can dance. På det senare programmet har man valt - precis som man gör med Arnold Schwarzenegger när han uttalar sig om bränderna i Kalifornien - att låta en del av originalljudet ljuda tyst i bakgrunden. Månne är det för att de stackars monolinguala fransmännen ska få den rätta känslan när Mary Murphy skriker WOOOOHOOOO efter varje uppträdande hon tycker varit bra. Jag tror det skulle vara svårt för detta sarkastiska folk att uppbåda ett sådant spel för gallerierna när de dubbar amerikansk TV.

Om jag på något vis ska återknyta till det ämne jag inledde detta inlägg med så har jag konstaterat att eftersom det inte finns så mycket tid till annat, får jag försöka hitta underhållning och livsglädje på skolan istället. Och redan dag två har jag hittat något att ockupera mig med, nämligen läraren som håller i introduktionen till fransk lag. Jag tror att vi två är menade för varandra, även om han är fransk. Denna slutsats har jag dragit enbart baserat på att han och jag är de enda som röker i hela erasmusklassen. Nu är han visserligen doktorand och inte erasmusstudent, men ändå. Ca marche liksom. Imorgon har jag för avsikt att befrienda honom över en pauscigarett och känna av huruvida han likt alla andra fransmän är pro-patriarkat, eller om han möjligen kan vara ett undantag. Att han är snygg nog för att täcka upp för brister i jämställdhetstänk står dock klart.

Men nog om min crush. Denna eftermiddag har erasmusklassen fått åka turistbuss. Visserligen en mycket anonym sådan, varken gul/lila eller dubbeldäckare med öppet tak, men icke förty en sightseeingbuss. Och när man faktiskt får fota utan att bli generad hade jag såklart inte med mig kamera. Men dålig mobilkamera+iphoto-filter är det nya har jag hört.












Vieux Lyon tycks vara direktplagiat på Paris. Säg mig, vad påminner den här katedralen er parisofiler om?


För att stilla mitt ensamhetsbehov efter skolan gick jag och satte mig på trappan intill operan (ovan) och gjorde läxa till imorgon. För lyonborna är det säkert ekvivalent med vad det är för en stockholmare att sätta sig i trappan till Konserthuset, men här blev man i alla fall inte bajsad på av duvor, så jag var nöjd.

Jag har ju inte mycket till koppar i min spartanskt utrustade lägenhet, men Starbucks levererade som vanligt (nedan). Och vad som i övrigt gäller den här Frankrikeepisoden så kan jag förtälja att mina gamla takter sitter i på så vis att jag skolkar från min första classe imorgon bitti. Jag säger som Mary Murphy: WOOOOHOOOO.
.