den om indieromantik

Ikväll försökte jag bli av med ångest av olika karaktär och kaliber genom att hänga med T och i dennes sällskap laga köttfärssås och crazy senapsdressing samt se Adventureland. De smärre problem som uppstår i ångestutplånaraffären när man ser en amerikansk indierulle är flera. Exempelvis så handlar dessa, vågar jag säga alltid, om en lagom naiv ynglingsromans, komplett med Yo la tengo-soundtrack och snygg ljussättning. Helt befriad från the good old diskbänksrealism, såklart.
Och vet ni vad man minst av allt vill tänka på på söndagskvällar? Ingen shocker direkt. Ge mig en trumvirvel, någon: Hur fullständigt ensam man är och hur i överkant patetisk man dessutom blir när man sitter och bedriver önsketänkande med en indiefilmsromans som utopiskt mål. Det är ju så att man närmast önskar man kunde krypa ur sitt eget skinn. Projekt inför morgondagen? Ömsa.