den som är aningen ynklig ändå

Jag är så trött att jag nästan kräks och känner mig vansinnigt liten. Typ att dammtussarna under sängen är större än vad jag är just nu. Och jag skulle vilja berätta någon form av anekdot eller så, men det blir inte mer än ren dokumentation. För den enda tanken jag över huvud kan formulera för mig själv är att livet de senaste dagarna har betett sig riktigt reko mot mig, trots vädret. Och också trots den allmänna utgångspunkten att livet är en smärta i röven, samt att alla som någonsin hävdat något annat är desillusionerade. Men så himla trevligt man kan ha det, trots att man känner sig som Barnen från Frostmofjället när man går omkring i ett snöbombat Stockholm.


Jag och T var till exempel på rolig PR-fest-jippo-grej för en sensuell butik häromdagen.


Och så var det förstås matlag. Vi gjorde lagom ambitiös meze. Bakade pita, rullade falafel, stekte aubergine (som tycks gå under namnet "aboriginer" på matlagslingot), gjorde tabbouleh och tomatsås. Gotte.


Sen var jag och myyyste med A och C på kafé (obs: rim).


Och förstås A2.


Apropå myyyys, som ju alltid är i ropet, bedrev jag och C sådant i fredags. C hade ingen dator så vi kunde tyvärr inte lyssna på låten Fredagsmys med Fredagsmys Allstars på Spotify. Men det var okej ändå.


Hilarious titel vi sprang på i videobutiken. Tänk att "röv" och "rövare" blir samma ord i bestämd form plural. Unfortunate.


Jag har också kafkat (alltså druckit kaffe, som Hurtsman skulle ha sagt) med C.


Och M, som var hemma en snabbis från Lyon, och...


...jag gick till Kaffebar och beställde så kallad "special". De finns inte på menyn så då känner man sig extra urban när man har den enorma kollen att "special" på just Kaffebar innebär en starkare version av latte.


Dessutom inspelning av reggae i reggaestudion som (såklart) heter Rub-a-dub.


Här är M, H och Mr Rub-a-dub himself framför mixerbord med massor massor massor av spakar och rattar och allsköns annat läskigt.


I Rub-a-dub studios får man låna såhär fina tofflor. P.s. Om ni undrar varför jag bär min prickiga sparkdräkt på alla foton så är det för att jag helt enkelt har på mig den jämt. Inget annat jag någonsin haft på mig går upp mot dess komfort. Ergo, jag vägrar bära något annat plagg.


Här lär jag mig själv att spela melodica.


Obligatorisk bild på Bob.


Och det här är basisten med det tyngsta gunget och bästa hänget i stan. Och massa annat. Min fina kvinna, J.


Här skojar jag lite med Mr Rub-a-dub genom att låtsas röra på spakarna. Han såg uppriktigt orolig ut när han såg att jag satt mig såhär nära det tekniska. Det gjorde han nog rätt i, framförallt när jag ser så där full i fan ut i blicken.


Här är melodica-J på en bild som jag tycker är fin för att I går förbi där i bakgrunden och är alldeles oskarp.


Och senare samma kväll var det Brunson & Kovacevic på Tranan. Deras stolta entourage var förstås där. E gör kycklingdansen bakom A.


En riktig snyggisbild på CF, visst väl?


Jag och L ärade DJ:erna med en festlig hatt respektive diadem, som inte riktigt syns i bild. Men ändå.


Okej, kanske inte den bästa bilden på A. Men fatta fina kärleksparet P&P är där bakom.


När Tranan stängde gick vi till SB med bland annat denna nya amerikanska bekantskap. Som ni ser är hans ögon naturligt halvöppna. Givetvis anade vakterna oråd och han blev tämligen snart utslängd. Jobbigt läge att vara född med trötta ögon.


Och igår fyllde min förstklassiga vän S år.


Hon hade dukat upp dinkelscones samt tömt 7-Eleven på Rörstrandsgatan på deras muffinbestånd.


Vi var dock inte överdrivet många som delade på dem. Man fick uppskattningsvis fem muffins var och fyra glas bloody mary.


Brunchens tredje gäst, Simon. Här utövandes stilen casual-sexual.


Och så har jag varit hemma hos mamman som hade bakat de finaste semlor ni kan tänka er. Och det var allt för nu. Godnattis.