Att ukulelen var nollnolltalets mest hajpade instrument hade man kanske förstått. Jag blir ändå himla glad när SvD ägnar en tämligen massiv analys åt instrumentet som ser ut som en simpel barnleksak, men ljuder som ett veritabelt orkesterinstrument. I synnerhet när Jake Shimabukuro spelar förstås.
Jag vet att det inte är så ball att gilla uku. Eller att kalla den uku. Såå 2005, kan man säkert invända. Men se om jag bryr mig. För med ukulelen förlåts precis allt. Personen (mja, oftast snubben) som tar upp den akustiska gitarren på en efterfest riskerar att bli lynchad, medan den som tar fram ukulelen gör succé. Ukulelen blir inte ens cheezy på vigslar, som ju i största allmänhet är cheezy tillställningar.
Nu ska jag gotta mig i denna topp fem bästa låten från nollnolltalet. Kanske också titta på bilder på den besvärande snygga sångaren.
http://www.youtube.com/v/uiq6dreiUms&hl=sv_SE&fs=1&color1=0x2b405b&color2=0x6b8ab6
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar