den om ett förmodat sjukt beteende

Obehagsalert. Jag misstänker att jag gått från att ha ett abnormt stort ensamhetsbehov, till att - ve och fasa - bli en peopleperson. Denna slutsats har jag dragit av två skäl.
1. Jag är omgärdad av människor hela tiden, och det bekommer mig inte. Det är inte ens obehagligt.
2. Jag är inte längre den som får socialklaustro och alltid går hem först från alla tillställningar, vilket har varit den rådande hållningen fram tills nu.

På bilderna nedan framgår hur jag, bara de senaste dagarna, har umgåtts intensivt med människor, och jag har tamejfan till och med njutit av det. Vad är det som händer? Kommer jag bli en person som provar kläder i samma omklädningsrum? Läser i sällskap? Kissar i sällskap? Och när vet man huruvida tillståndet av positiv inställning till sällskap gått över gränsen till sjuklighet?


I torsdags hade jag ett typiskt sådant trevligt och långvarigt umgänge då vi spelade spelet på bilden.


Jag hade skarpa konkurrenter som E.


Eller A. Kolla den här blicken. Hon tänker helt enkelt inte tolerera en förlust.


E hade vi inte sett på så länge. Jag hade kunnat låta honom vinna, bara för att jag var så glad att se honom.


C hade lovat att vara extra snäll mot mig den kvällen, eftersom jag var på ruskigt humör. Så hon gav mig 50 av sina poäng. Kärlek.


Till C:s stora förskräckelse byggde E med allehanda föremål från hennes lägenhet.


Här släpper han sin byggnation. Det ser ut som att han fuskar med tummarna på bilden, men det gjorde han faktiskt inte. Vi var alla hemligt imonerade.

Sen åkte vi hem till L och allt spårade lite. Om man vill se ett ganska awesome trumsolo av E, som är totalt in caracter, kan man kolla här.


Dagen därpå ägnade jag mig också åt just umgänge. Här med syster och fader.


På Brasserie Godot var vi. Restaurangen som heter mina två bästa saker; I väntan på Godot och brasserier.


Toppen tonfisk med salade niçoise fick jag.


Den här bilden har jag inte så mycket att säga om, annat än att jag är nöjd med den.


Jag och fadren fick lära oss ett nytt begrepp ur fransk cuisine-vocab; clafouti. Det är alltså den här trevliga äppelskapelsen pappan åt till dessert.


Umgänget har fortsatt hela helgen. Detta är från lördagskaffet med T. När Mellis var fullt gick vi till Xoko. Gott. Ironiskt nog fick jag ändå Mellqvistvibbar, eftersom tjejen som är ihop med Massi (som jobbade där 2007), och som sedan började jobba där själv, satt i ena hörnet och läste.



Så. Utvecklingen - bra eller anus?