den om min plötsliga inspiration

I tisdags var den strålande kvinnan I på blixtvisit i Stockholm. Designern Lovisa Burfitt för vilken hon praktiserade i Paris, hade visning, eller hur man nu säger, på Berns. Eftersom jag skyr allt vad konstiperade modebranschfolk heter, var jag glad att gänget som ville träffa I skulle mötas upp på Riche efter visningen. Det blev dock inte så. Istället hamnade jag och de andra på Berns vilket är ett ställe som jag - med eller utan modevecka - verkligen inte har något till övers för. Där var alla klädda i svart och bar solglasögon trots källarmörkret, försökte att inte tappa ansiktet men tittade samtidigt ängsligt omkring sig.

Och jag som varit så totalpeppad på att hänga med mina fina kvinnor, transformerades omedelbart till årets douchebag. Gnällde och surade över bajsnödigheten som en annan treåring, gjorde jag. Inte mitt stoltaste moment, men jag kan inte nog understryka hur ihåligt det känns att stå i ett rum med människor som lagt timmar och åter timmar på sitt utseende. Och framförallt hur de inspekterar varandra. Kom igen, skaffa en hobby eller läs en bok, liksom.

Därmed inte sagt att det inte är kul med estetik och kläder. Hör bara här. Efter att - som besatt - ha tittat igenom sex säsonger av Project Runway fick jag total feeling. Tokinspirerad sydde jag en klänning till A. Det var ungefär askul. Och betänk då vad jag just sa om hur jag känner inför modevärlden.


Det är alltså här feelingen händer.


Och här är den nästan färdiga produkten.


Och här är min musa, A. Nog för att hon, som det heter, skulle vara snygg i en sopsäck. Men ändå att jag tycker hon passade himla bra i den.

Så. Någon annan som behöver någonting i klädväg?