den om mina misslyckanden

Hej guys. Här kommer ytterligare ett inlägg om livet av yours truly. Blä.

När jag var nere hos H utförde han ett psykologiskt test på mig för att avgöra vilka psykiska åkommor och dysfunktioner jag led av. Det var himla roligt. Som tur var slapp jag undan diagnoser som "osjälvständig" och "psykopat". Däremot fick jag anmärkningsvärda resultat vad gäller depressivitet, borderline syndrome och passiv-aggressivitet.
Och ja. T har nu upplyst mig om att jag redan behandlat det här temat i ett tidigare inlägg. Hon passade även på att sticka in att hon tyckte att det var pubertalt och töntigt. Men denna kvinna du roomat med i över ett år är en 23-årig tonåring som dessutom har glasögon. En tönt!

Hur som helst har jag mycket lätt att konstatera misslyckanden. Jag kan hitta misslyckanden i veritabla succéer. Och mycket kan jag också vifta bort genom att hänvisa till mitt dysfunktionella väsen. Visst, jag är egentligen en bra person, men jag är för depressivt lagd för att kunna förstå det etc.

Och det här förfarandet köper jag. Med ett undantag. Jag tål inte när jag DE FACTO misslyckas. För alla att se!
Så länge det är i mitt huvud är jag okej. Eller bättre än okej. Till och med bra. Men när jag får mitt sjätte raka BA i Fastreg. Då är det liksom inte kul längre.

Så med svansen mellan benen går er kära vän Odén och ställer sig i BA-skamvrån än en gång. Yeahey.