den om e:s kör

Härom veckan lyssnade jag och L och T och CF till St Matteus kör, för i den sjunger E. Jag typ smågrät (på ett mycket behärskat och otöntigt sätt) när de avslutade konserten med Sverige. Som möjligen kan vara det vackraste stycket jag vet. Lite kuriosa om min relation till den låten är att jag, senaste jag sjöng densamma, var femton år, bar en rosa tubklänning och befann mig på skolavslutning i Adolf Fredriks kyrka. Om ni vill få den rätta grundentfeelingen kan jag förtälja att det såg ut och lät ungefär såhär (minus mobilringsignalen förstås, det här var för bövelen typ -99). I vart fall hälften av alla nior som med mig stod framme vid altaret och sjöng fällde en tår. Varför? Jo, för att det var kutym att böla när man lämnade AF.

Men på onsdag, vänner. Den 23:e för att vara exakt. Då får yours truly sjunga med E på Kåken. Man ba woohoo. Kom då allesamman!


Det här är en crappy bild jag tog från bänkraden längst bak. Kompenserar med att tydligt markera E med pussmun. Jäh.