den om scenskräck

När jag var ytte-pytteliten var jag ju som bekant en stolt tävlande i TV4:s fredagsunderhållning Småstjärnorna. På den tiden kände jag mig ändlöst världsvan och nervositet var inget som kunde bekomma mig. Idag; not so much.

Dagens scenskräck, som med åldern har accelererat i frekvens, uppträder i flera olika skepnader. Den mest störande varianten är kisskräcken. Denna scenskräck innebär i praktiken att jag inte kan kissa utan att utföra vissa specifika ritualer. Bland annat har jag det senaste året nödgats nynna (i forte) Billy Pauls "Me and Mrs Jones". Ingen vet varför.
Om jag är på en publik toalett där andra hör måste jag blunda, tänka låten i huvudet och mima texten. Det får heller inte stå någon i kö utanför toaletten. Då blir det no game och man tvingas gå ut från toaletten lika kissnödig som man var när man gick in.
Tvångsmässig, anyone?

Idag var jag hemma hos en bekant som möjligen kan vara ett musikaliskt geni. Och tvångsmässigheten följde såklart med mig in över tröskeln. Det är just ganska problematiskt när man försöker visa framfötterna inför musiksnubben, men samtidigt måste be denne gasta högt i köket för att man ska känna sig trygg nog att prestera ett ordentligt kiss.

När allt kommer omkring är jag dock rätt tacksam att jag inte är man. Det måste vara svårt att med slutna ögon nynna en Billy Paul-låt framför en ränna.



Eller hur det nu går till.