den när det är synd om mig

Självömkan är patetiskt. Förutom när man är sjuk. Då är det inte bara fullt legitimt utan dessutom helt och hållet nödvändigt för att förstå varför universum förser en med snor och spöken i halsen. Ändå att jag nästan blir religiös på kuppen.

Jag har ringt runt och varit en igel. Försökt övertala alla jag känner att komma hit med en goodiebag från apoteket. Varför alla har bättre saker för sig är beyond me. Eftersom jag varken får medikamenter eller sällskap är jag förpassad till de få TV-kanaler jag har. Kanal 9 verkar underligt nog ingå i skogstevepaketet, så denna förmiddag har jag kollat på två höjdare; Falcon Crest och någon form av Australiensiskt tullprogram. Och nu börjar Hem till gården. Score!


Tänk om Lilla huset på prärien fortfarande respriserades. Lätt ett skäl att vara sängliggande varje dag.