Först känner jag mättnad, men känslan ersätts snart av en begynnande smärta bakom vänstra revbenet. Några minuter senare tar smärtan ett stadigt grepp om övre delen av magen. Sakta känner jag hur alla kläder börjar strama. Det bultar vid alla linningar och om jag känner på magen är det helt hård. När jag ställer mig upp och tittar ner ser jag magen torna upp sig under brösten. Utan att svanka ser jag närmast gravid ut. Det är nu jag gillar läget, svankar lite extra, tindrar med ögonen och klappar mig på magen så att folk som jag inte känner kan få tro att jag är gravid istället för att undra varför min mage är så oproportionerligt stor. Om man har svårt att dölja smärtan när man reser sig upp kan man ju bara låtsas att det är ryggen som tar stryk. Jag tror att jag gör gravid-kvinna-imitationen rätt övertygande faktiskt.
Sen är det bara att vänta ut det några timmar. Kanske få i sig lite placebomediciner. Samarin, acidofilus, omephraxol. Sen äter man middag och repeterar stycket ovan.
Efter att ha varit ung och dum och slarvat så får jag nu dö IBS-döden. Jag orkar inte ens raljera över det. Och jag orkar alltid raljera över allt som är smärtsamt. Optimisten says: kompis, du har ju i alla fall lugna morgnar. Well.
Följ den här länken så får ni se hur det kan gå till.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar