den om promiskuösa män

Jag har laddat ner (go TPB!) första säsongen av Entourage. Jag har i övrigt bara sett serien som kallas "en manlig version av Sex and the city" sporadiskt på SVT. Och jag känner mig tämligen kluven. (Obs! Genusfrågealert!)

Det råder ingen som helst tvekan om att serien är välskriven och genomtänkt. Den är upplagd på följande vis.
Det är ett gäng bestående av fyra olika personligheter. Det finns en tydlig Carrie, dvs. Vince. Som för övrigt är så het så jag svettas lite när jag kollar på serien. Han är den alla snubbar vill vara. Som inte behöver lyfta ett finger. Framgången kommer till honom, inte tvärtom. När SATC sändes påstod alla tjejer att om det var någon de var lik, så var det Carrie. Det stämde sällan, men ändå, same shit. Jag föreställer mig att jag skulle ha Vince som förebild om jag var snubbe.
Sen har vi Eric, som är någon form av Charlotte-light. Han är den enda som inte förkastar förhållanden, till de andras förtret.
Och vidare är de övriga i gänget två fullständigt retarderade snubbar, Turtle och Johnny, som inte påminner om någon från SATC. Men däremot utgör de tydliga understrykningar av hur jag föreställer mig den amerikanska genomsnittsmannen, dvs. en gravt oattraktiv person med hygienproblem, flottigt hår, helt utan självdistans och som tror att han kan få ligga utan att betala för sig. 

Medan karaktärerna i SATC framställs som intelligenta och framgångsrika med en faibless för sex, så framställs Vince och hans entourage som retards som ligger med mer eller mindre villiga kvinnor i bikini. Ju mer tacky, desto bättre. Alla framställs givetvis som våp. Och resultatet blir att man skrattar åt dem, inte med dem, som jag annars gör i SATC. Varför får promiskuösa män en neandertalarstämpel? Varför äcklas jag av Turtle när han i sina sweats och sin bakåtvända keps kollar in varje lättklädd kvinna i hans väg?

För det gör jag. Och det ska jag nog göra. Men varför äcklas jag inte av samma objektifiering när det är Samantha som tittar på samma sätt på män som går förbi?