den om min familj

Den här går ut till mina systrar och bröder, som det heter på reggaeiska.

För några år sedan sa I något minnesvärt, nämligen att när hon begravs vill hon att hennes bandmedlemmar ska sitta på närmast-anhörig-bänken. Bandet var enligt henne mer av en familj än någon blodsbunden.

Idag har viss skriftväxling angående framtid och dylikt skett mellan medlemmarna vilket har försatt mig "in a sentimental mood", för att använda en musikreferens. Det känns nämligen som att en del av min essens begravs i och med bandets likvidation. Bandets storhet består framförallt i att dessa turbanklädda och skäggiga musiker tinade upp min frusna Stockholmssjäl och lärde mig att det är viktigt att vila. Titta bara på bilden nedan. Jag ser ju helt uppriktigt glad ut. Utan gråa, cyniska ögon och överansträngda mungipor.
Jag säger som James Blunt: Goodbye my lover.


Såhär såg alltså Sveriges tröttaste men bästa reggaeband ut.