den om hur mycket jag kommer betala i övervikt på ryanair

Det är det här med att packa. Ett gissel utan like. Packning är avgrunden och jag kan förtälja att det inte underlättar det minsta att inte riktigt vilja åka. Det är en sak när packandet tjänar som medel för målet, en helt annan när det sker utan ett tydligt definierat syfte. Eller, okej, ett syfte finns det ju onekligen, men jag är inte så sugen på att syfta till syftet. Gah.

Möjligen är det ovan sagda lika förvirrat som jag, eller i vart fall som mitt rum i wonderflat, som genom mobilkameralinsen ser ut såhär:




Notera väl att banankartongen jag scorade på Ica år 2009 inte är en vanlig Chiquita, inte heller Dole, utan ett ekologiskt dito. Jag är helt övertygad om att detta inte hade hänt sist jag flyttade, vilket var 2007.




Min mamma har lärt mig att kläder tar minst plats om de rullas. Djävulen vad det har rullats denna gudsförgätna torsdagkväll. Väskan är nu så tung att jag (trots mina enorma biceps) inte kan lyfta den. Fatta mycket välrullade kläder det betyder.

Nåväl, det får vara allt om helvetet som packning innebär för nu. Jag hade egentligen tänkt kyssa och berätta om gårdagskvällen som var betydligt mer roande, men jag har packat ner min kamerasladd, och har ingen större lust att leta upp den.